Jag vet fortfarande inte om jag är glad eller inte när jag titta på Klara. Hon påminner så mycket om sin syster. För 1,5 veckor sedan lämnade oss Lucia. Jag saknar ett marsvin under matbordet. Jag saknar kort på henne eller när hon kommer galopperande till gallret. Hon har bott i Stockholm sista tiden, men det är tomt utan henne. också när hon hade flyttat fanns vetenskapen att hon finns i livet. men nu är det tomt och tyst. jag minns en fantastiskt flicka.
jag vet att hon trivs där borta. jag vet att hon kan springa och klättra. Men när jag titta på Klara vill jag har Lucia hem. Lillhusse saknar henne också. Maria slutade med att hälsar på honom. Det var för jobbigt. Plocka upp henne, Bli klappat, det var ingenting för henne. det är ju jobbigt och hon hatar jobb.
Däremot har vi kvar 5 personligheter. Ett av den letar efter flickornas rumpa och hitta den inte. Ibland börjar han vakta upp dom. Sen kom han ihåg att det inte lyckades så bra de sista gångerna. Så han slutar och gömmer sig stillsamt lidande under ett tak. Jag ska inte berätta att han över 1 timme letade efter rumpan hos Tabea. till och med när hon satt sig till rätta framför honom näsa hittade han inte det vad han ville.
Här kommer en länk till tyska forumet och en liten berättelse om Lucia. Tyvärr på tyska. men ibland funkar det bäst.
http://www.meerschweinforum.de/liebe-jemanden-gehen-lassen-t304985.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar