Kärlek är att tömma en talgkörtel

Det finns saker som jag verkligen inte tycker om. Det finns saker som jag säger att det kan jag inte göra. Men sen kommer en liten panikslagen tant och har 2 vackra stora ögon. Jo då springer jag efter sprutor och koksaltlösning. Och med stor glädje sitter jag en timme i vardagsrummet och tömmer Lucias uppspruckna talgkörtel på rumpan.

Det är ju inte hennes fel att det hände. Dessutom kan hon inte göra det själv och jag tycker om henne. Nu i dagsläge har jag spolat ”operationsfältet” 3 gånger och jag är van att göra det. Det är faktiskt inte så farligt. Det finns andra saker som är jobbigare. Och då menar jag inte att rensa Tonis ficka på rumpan. Det är bara äckligt. Alltså inte äcklig att rensa. Det vad Toni gör av situationen är äcklig.

Jag tror vi alla som har husdjur vet att det jobbigaste är att vara med till slutet. När man sitter med sitt älskade lilla djur hemma eller hos veterinären. Jag skulle aldrig lämna någon av mina damer och herre ensam hos veterinären när det är dags. Det är det allra jobbigaste för mig att följa med. Jag sitter där och storgråter, men jag är där.  Jag försöker prata med den stackaren och berättar om gröna ängarna och säger tack för att jag fick träffa ett underbart marsvin. Japp jag gråter och ville helst fly, men man har ansvar när man har djur. Så därför stannar jag och dessutom får han/hon komma hem en sista gång. Kompisar måste kunna säga hej då.

Vilken tur att det är bara en talgkörtel som måste fixas idag. Som sagt det finns saker som är jobbigare. Ibland är det bra att tänka efter vad man tycker är jobbig. Och när man har sorterat prioriteter då är det inte längre en jobbig talgkörtel som måste tömmas, då bli det en fantastisk möglighet att komma närmare Lucia. Kanske bli hon lite tamare. 

Idag träffade jag en ny kille

Och jag tycker inte om killar! Matte, Lucia och jag åkte iväg. Lucia och jag i transportboxen. Matte åkte utanför transportboxen. Jag förstår fortfarande inte varför matte inte sitter i transportboxen.

I alla fall åkte vi igen till den läskiga men snälla tanten. Jag kände igen bordet. Sist var det ju lite roligt där, så jag klättrade ut och in i transportboxen, klättrade på matte och jag visade att jag kunde hacka tänderna igen. Så det blev taxi in i transportboxen direkt.

Medan jag satt där inne och gjorde vad jag måste göra dök en kille upp. Han tittade i transportboxen och störde mig. Matte bestämde att jag måste åka ut med taxin.

Han ville åt mina tänder! Först trodde jag att han bara ville titta, men sen såg jag saxen. Jag bönföll matte att ta mig därifrån. Hon tog upp mig på armen  och jag blev glad att hon lyssnade på mig. Men vad gjorde matte?  Hon hjälpte killen. Det var väl fräckt gjord av matte!

Killen klippte mina tänder och jag är vant att få muta efter något hemskt. Pfui då hade matte glömt elefanterna hemma. Efter proceduren med saxen fick jag bara klättra in i transportboxen. Bra att Lucia var med, hon kissade ut ur transportboxen på mattes byxor. Det kallas solidaritet vet jag. Hemma igen försvann jag under hängmattan och den nästa utflykten kan de göra utan mig!

En sorglig dag?

Idag gjorde vi oss av med vår gamla bur. Nu är rummet tomt och väntar på att bli städat. Många minnen dök upp och jag vill ta er med på en liten tidsresa.

Det vår för 6 år sedan. Vi hade på den tiden 4 marsvin. Molly, Anita, Carl-Gustav och Gina. En dag beslöt sig 2 av damerna för att mobba Gina. Vi måste hitta en lösning och så kom vi på att bygga en bur själv. Carl- Gustav, Anita och Molly skulle bo ihop och Gina skulle få sin egen kastrat.

Så började vi bygga en bur. Samtidigt hittade vi en kastrat och vi fick verkligen bråttom. Dessutom mådde Gina inte bra. I 4 dagar byggde vi typ dygnet runt. Men buren blev klart på fredagen som planerat, min man fick sin hjärnskakning pg av sitt önskemål att jag inte skulle lägga verktygen på golvet. Jag lade den på skärbrädan i köket. När han fixade den sista dörren längst ner och gick upp….

I alla fall 3 av marsvinen flyttade in i buren och Gina satt ledsen i den gamla buren. När vi kom hem fick hon flytta också tillsammans med Nils- Bertil den nya kastraten. Dom trivdes väldig bra ihop. Nils- Bertil tyckte dessutom om Carl-Gustav och båda hade långa dueller genom gallret. Nils- Bertil förälskade sig i sin veterinär, han förvirrade en hög med veterinärstudenterna (det är svårt att ta ultraljud på ett marsvin, men Nils- Bertil la sig frivillig på ryggen) och när han dog tog han med sig Carl-Gustav.

Sen flyttade en liten Tofsen in hos damerna. Han var rädd för allting och varje gång det fanns något nytt fick han diarré. När vi flyttade upp hit tog det några timmar innan han flyttade in i buren. Emellan lämnade oss också Anita. Till henne hade jag en speciell bindning och med hennes operationssår underhöll hon ett helt marsvinsforum.  

Tofsen fick inte stanna länge hos oss. Vi hade lite problem med veterinären på den tiden. Hade precis flyttat upp och hittade inte någon veterinär som hade aning om marsvin alternativ trodde på oss att vi faktiskt hade aning om marsvin.

Jag tänkte ge upp men vi hade ju Molly och hon lyckades övertala mig att inte ge upp. Molly och Miss Marple fick en ny kompis Bruno P. Senare kom Maja hit och ändå lite senare flyttade Flora och Wilda in. Lucia och Klara kom också hit och Bruno P blev en stolt adoptions pappa för Eugen på taket. Bruno P förälskade sig här i buren i Flora. Och när Bruno P gick bort flyttade Sune R hit.  Sune R förälskade sig i alla tjejer här som han träffade. Och till sist tog Antonios över hela flocken.

Den där buren har upplevt mycket och jag tycker det är väldigt synd att vi måste bli av med den. Men vi har inte längre plats för den.  Nu ska rummet bli det vad det var tänkt för länge sedan. Och det är ju jätteroligt.  Dock idag är jag ledsen och tänker på alla fina marsvin och stora personligheter som har levt i den.

Besök hos tandläkaren

Wildas berättelse:

Igår kväll hände något helt fantastiskt. Jag hamnade på det nya skrivbordet, matte var där och jag fick kligröt! Underbart!!! Tyvärr blev jag presenterad för Miss nagelfil. Vi blev naturligtvis inte kompisar. Jag har ju aldrig träffat henne förut och hon ville nu åt mina tänder. Matte gav efter ganska snabbt och lämnade mig ifred.

I morse blev det lika fantastiskt som igår. Matte, skrivbord och kligröt, det saknades bara Miss nagelfil. Nej stopp hon saknade jag inte!  Efter en fin förmiddag på skrivbordet och med matte hämtade hon den gråa boxen och jag åkte taxi in i boxen med en ovilligt Lucia.

 När vi var framme fick jag klättra ut ur boxen. Jag anade det nästan eftersom matte var väldigt bestämd med att få i mig i boxen. Japp jag träffade den läskiga tanten Hon är ju egentligen snäll, men jag trivs inte i hennes sällskap. Hon vill alltid så konstiga saker från mig. Idag ville hon titta på mina tänder. Jag fick spola munnen med vatten! Sen tittade hon länge på mina tänder tills hon var nöjd och jag var arg. Jag tycker inte om främmande som stoppar konstiga saker i min mun. Jag var så arg att jag glömde bort att hacka tänder. Det blev en kissattack direkt på mattes jobbyxa. När jag var klar med protestkissande stampade jag tillbaka in i transportboxen. Nästa gång ska jag skicka mina tänder själva!

Mattes berättelse:

Igår lät Wilda lite konstigt och jag gjorde en akut tand- och viktkontroll. 2 sneda tänder hittade jag och alla alarmklockorna ringde. Hoppas att baktänderna är ok! En salig Wilda satt lite senare på skrivbordet och en orolig matte satt framför skrivbordet. Wilda  tuggade på extramaten och matte kollade läget på nätet.

Idag på morgonen ringde jag till veterinären och bokade en tid för damen med den ljuvliga pälsen. Vi fick en på eftermiddagen. Veterinärbesök blev precis som jag trodde. Baktänderna såg bra ut. Resten ville hon inte fixa. Wilda kan ju stänga munnen, så vi ska vänta och vakta Wilda.

Men hon klarade ju inte av sina elefanter sade jag. Dela den då sade veterinären. Ser du hur hon äter gurka sade jag? Inget svar.

Jag är så trött på allt att jag ville flytta 300 km söderut. Jag funderade faktiskt att skicka alla 5 till Monica.  Skulle bli lite tidigare än planerat, men det är det värt. Snart ska dom ju bor 5 eller 7 veckor hos henne. Varför egentligen inte? Kanske skulle man kunna göra reklam i Tyskland och hoppas att någon kunnig veterinär för marsvin hittar hit. Visste ni förresten att det finns veterinär i Tyskland som har specialiserat sig på marsvinständer? Och när jag tänker på det vill jag flytta till Tyskland. För Wildas  skull!

Jag känner mig hemma!

Igår natt tog jag en liten kvällspromenad i buren och hjälpte till alla tanter med att sova. Konstig nog tyckte dom inte att jag hjälpte till, nej dom skrek att jag störde.

Jag är mindre rädd än vanligt och matte får se mig ibland. Och jag kan tydligen uppvakta folk. Igår hörde matte en liten, liten tyst röst som sade rrrrrrrrrrrr. Det var jag!

Wilda hittade den perfekta sovplats och när matte såg vart hon sov upptäckte matte (inte bara vi upptäcker nya saker) att hon sov precis på den plats som förut har stått hennes tält. Hon minns tydligen något i alla fall. Vi är stolta över henne.

Dessutom fick vi tillbaka vårt tiggsten och Wilda använda den flitig när hon är vaken. Hon har en liten lista som hon måste avarbeta. Vi andra gilla den där listan också, eftersom den är bra. Wilda avarbeta sin lista med att skrika flitig efter allt som står på listan. Vi andra skriker efter resten, alltså extra mat som inte står på listan.

Jag måste kanske visa upp listan tro jag:

Frukost

Hö

Gurka

Kornkross

Morot

Hö

Visst är den fin?  Allt i allt blir jag modigare och modigare. Jag har varit 3 gånger på övre våningen igår och jag var bara en gång rätt när jag skulle gå ner på trappan. Jag kan till och med äta när matte sitter bredvid skrivbordet. Och jag lämnade den trygga sängen för att hämtar 1 bit gurka i morse! Till omväxlingen är till och med Klara räddare än vad jag är. Jo jag tro jag börja gillar mitt nya hem. Men säg det inte till matte. Hon sa det ju hela tiden att jag kommer och vänja mig. Jag hatar när matte har rätt.

 

Vi har flyttat! (del 2)

Fortsättningen:

Vi har flyttat! (del1)

Från och med nu är vår nya adress arbetsrummet hos matte.  Det var en jobbig kväll igår. Först försvinner saken från marsvinsrummet och ur buren, sen låter matte hela dagen och till sist måste vi lämna buren. Matte tyckte att vi kan gå själva och det gjorde vi. På vårt sätt!

Wilda raka vägen och kastar sig över maten direkt. Resten var lite långsammare och svårflörtade. När matte tittade på oss när vi satt i hallen sade hon att man kan beskriva oss med en enda mening:” E.T.s hemlängtan är ingenting i jämförelse med våra marsvins”.

Bara att vi inte ville lämna vårt kära hem och vandra i ovisshet och mörkret och dessutom utan kvällsmat det betyder ju inte att vi inte vill. Vi hatar bara nya situationer. Till sist kom vi alla fram efter en lång och livsfarlig vandring.

Vi ber dig kära läsare att ta en extra titt på Klara latmasken. Hon hittade faktiskt ett transportmedel, i alla fall halva vägen. Hon hittade också ett nytt hem efter ¾ delen av vägen. Men matte var väldigt emot Klaras nya hem. Hon babblade om en golvyta på minst 0,5 m²  och det hade Klara tydligen inte i sitt nya hem. I alla fall kunde man Klaras nya hem bära och så flyttade Klara plus hennes nya hem in till oss.

Vi tror att det kommer bli bra. I alla fall när vi har förstått att man också kan leva i buren. Just nu bor vi utanför buren och mattan är tyvärr inte särskilt bekväm. Hö finns tyvärr också nästan bara i buren. I alla fall till 3 av oss. Lucia och Wilda kan hoppa på sängen dom lyckostarna.  Den stackars resten måste tyvärr klättra in i den konstiga buren, äta och klättra ut. Att lära sig den konsten gjorde vi på olika sätt. För en av oss tog det lite längre tid, han var upptagen med att svimma. Men han kommer att lära sig att buren är ofarlig och hans nya hem. Och vi kommer också lära oss så småningom.

Förresten fanns pressen på platsen och vi har många kort på oss. Det blev så många så att vi delar upp det på del 1 och 2.  Och nu i helgen ska vi ha inflyttningsfest. Så alla kära marsvin ni är hjärtligt välkomna till oss. Matte ska fixa lite tårta åt oss!