Kärlek är att tömma en talgkörtel

Det finns saker som jag verkligen inte tycker om. Det finns saker som jag säger att det kan jag inte göra. Men sen kommer en liten panikslagen tant och har 2 vackra stora ögon. Jo då springer jag efter sprutor och koksaltlösning. Och med stor glädje sitter jag en timme i vardagsrummet och tömmer Lucias uppspruckna talgkörtel på rumpan.

Det är ju inte hennes fel att det hände. Dessutom kan hon inte göra det själv och jag tycker om henne. Nu i dagsläge har jag spolat ”operationsfältet” 3 gånger och jag är van att göra det. Det är faktiskt inte så farligt. Det finns andra saker som är jobbigare. Och då menar jag inte att rensa Tonis ficka på rumpan. Det är bara äckligt. Alltså inte äcklig att rensa. Det vad Toni gör av situationen är äcklig.

Jag tror vi alla som har husdjur vet att det jobbigaste är att vara med till slutet. När man sitter med sitt älskade lilla djur hemma eller hos veterinären. Jag skulle aldrig lämna någon av mina damer och herre ensam hos veterinären när det är dags. Det är det allra jobbigaste för mig att följa med. Jag sitter där och storgråter, men jag är där.  Jag försöker prata med den stackaren och berättar om gröna ängarna och säger tack för att jag fick träffa ett underbart marsvin. Japp jag gråter och ville helst fly, men man har ansvar när man har djur. Så därför stannar jag och dessutom får han/hon komma hem en sista gång. Kompisar måste kunna säga hej då.

Vilken tur att det är bara en talgkörtel som måste fixas idag. Som sagt det finns saker som är jobbigare. Ibland är det bra att tänka efter vad man tycker är jobbig. Och när man har sorterat prioriteter då är det inte längre en jobbig talgkörtel som måste tömmas, då bli det en fantastisk möglighet att komma närmare Lucia. Kanske bli hon lite tamare.