Jag vet att det finns några som vet vad som hände i
torsdags. Vi trodde alla att Sune R orkar inte mer alternativ han vill inte
längre. På jobbet skickade min man ett SMS att Sune R inte har mycket tid kvar.
Jag slutade jobba tidigare och rusade hem.
Jag vet också att jag ringde hem på hemvägen och jag trodde att jag inte
skulle hinna hem i tid.
När jag kom in till marsvinen och tittade in i
transportboxen ”Hejsan, jag är hemma” lyfte han huvudet och sen när jag sade
”Matte är här” nosade han till och med på handen. Sen fick han ligg en lång
stund på magen och sen blev det till och med mat. Nästa morgon var han lite
piggare. Men som sagt vi har en lång väg framför oss.
I alla fall började jag fundera hur jag ska göra när det är
dags för Sune R. Hela helgen satt jag och funderade. Oftast när jag matade
honom berättade jag till Sune R mina funderingar och drömmar. Min stora dröm
att veterinären kommer hem är väl bara ett dröm. På lördag kom jag på en
veterinär som jag skulle fråga men tyvärr för långt bort. Jag hade långa samtal
med Sune R och min man.
Jag vill inte åka iväg med Sune R, jag såg hans glädje när
han såg sitt nya hem och tanterna. Jag såg honom när han hade sin
kastrationsböld och måste till veterinären. Jag såg hur ledsen han blev då. Nej
om det är dags ska han vara hemma. I söndags kväll (praktiskt när man stödmatar
kl 22.30) hade vi en strålande ide. Visst finns det någon här uppe som tyckte
om SuneR som pratade med honom när han blev undersökt. Så i måndags morse var
det första vad jag gjorde var att ringa dit. Och E ställde upp. Vilken lättnad
det blev för oss. Och hur skönt kommer
det vara för Sune R om han får stanna hos sina tanter tills sitt sista
andedrag. Men vi hoppas förstås först på många år med Sune R när han uppvaktar
sina tanter och höet, när han busar och blir riktig, riktig gammal.
Så ett riktigt stort tack en gång till, till E. Det betyder
verkligen mycket för oss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar