Och så kom dom hit. Hilding och Rosamunda heter dom. Ett litet sött gammalt marsvinspar! Det första vad han gjorde var, att hoppa upp på taket. Där satt han och såg nöjd ut. Dessutom fanns en handduk på taket och Hilding blev stormförälskad. Handduken var det bästa vad han visste. Rosamunda däremot var lite blygare. När Hilding upptäckte hela buren och platsen utanför, då kände hon i alla fall ¾ av buren… Som sagt hon var lite blygare. Men efter några dagar kunde man höra att hon också hade en riktigt söt röst. Hilding började röstträningen redan samma dag som dom kom hit.
4 eller 5 dagar fick dom bo i vårt vardagsrum. Sen åkte dom till Stockholm. Hildings handduk fick självklart följa med. Ut ur transportboxen och raka vägen till handduken. Jag överlämnade 2 stora personligheter till marsvinshjälpen. Hur stor dom verkligen var hörde jag nu i helgen. Jag tyckte att det var så skönt att höra om dom och det är skönt att kunna berätta att dom ha fått ett bra hem i Stockholm och att dom ha fått minst ett bra år till.
I alla fall när vi hade semester senare träffade vi Hilding och Rosamunda. Han kände igen våra röster och ramlade av glädje nästan ur buren. Jag har lärt mig en hel del av honom.
1. Om man är blind kan man bara inte se något, men resten ( öron, näsan) funkar utmärkt.
2. marsvin har definitiv ett bra minne
3. Man är verkligen inte gammal när man är 5 år!
Nu har jag själv 2 tanter som snart fyller 6 år. En av dem är lite dement, hennes hörsel funkar inte så bra och hon är envis….
Och här kommer lite kort som vi tog när dom var här. Sista kortet är från marsvinshjälpen, när vi träffade dom igen där eftersom mina marsvin bodde där 2 veckor när vi hade semester.
Några veckor senare: hej, jag känner igen din röst!
Ja de minns och precis som du skriver; de andra sinnena får jobba extra när ett är borta. Extra själfulla blir de också; jag blir glad bara jag tänker på mina blinningar; min egen Edvin och Lurv som är omplacerad. Lurv klarade sig inte så bra som okastrerad men som kastrerad går det utmärkt. Det gäller att finna deras rätta plats. Lättare ibland, svårare ibland.
SvaraRaderaOch Hilding levde längst. De hade en matte som har tagit hand om många omplaceringar. Hon blev väldigt fäst vid dem. Hilding var en nyfiken glad typ men han slog av tand när han flyttat. Då gick han ned i vikt. Han fick komma till veterinären men snart blev det ordning på ätandet. Han fick nya damer när Rosamunda dog. Dessutom tror jag de var mer än 5 år när de kom. Kropparna var lite gammelbeniga.
SvaraRadera