Vi är så glada

Sune R skuttade igår och i morse mer än vanligt under docksängen. Han kunde nästan inte sluta. Sen skuttade han tillbacka till buren. Allt vad han träffade fick höra hans rrrrrrrrrrr. Det spelade verkligen ingen roll om det var ett marsvin, hölådan, pallen eller något annat.

Klara kastade sig på sin älsklingsplats och röde sig inte en enda centimeter. Dumt var bara att den ligger bredvid trappan och resten kom ju inte förbi. Men det spelade inte heller någon roll.

Resten försökte ta sig förbi Klara men dom gav upp ganska snabbt. Lucia tränade höjdhoppning. Det var ju 2 veckor sedan att hon fick träna.

Wilda var helt salig. Först fick hon sitta på skrivbordet, sen på toaletten och det fanns elefanter också! Jag fick klappa henne en lång stund och sen ville hon upp på axeln. Där satt hon, ändå mer klappning och hon slappnade av. Nej hon ville inte därifrån och därför bara 1 minut till…. Till sist var det helt enkelt för sent. Då satt en ledsen Wilda framför mig och slickade på min hand.

Jag tröstade henne och tyckte synd om henne. Jag vet ju varför olyckan hände. Och eftersom jag känner ju Wilda fick hon tälta 3 gånger igår. Dessutom fick hon blanda sig in i marsvinschatten men det ville hon inte. Så jag la mig framför gallret och allihopa fick klättra på mig. Wilda först upp på mig, Sune R undrade sig och Lucia funderade om hon kan använda mig som språngbräda. Maja testade sina tänder på mig och Klara placerade sig framför (!) mig. Jag frågade henne om det var en bra ide att lämnar hagen och vandra runt i bostaden. Det visste hon inte riktigt och jag övertalade henne att gå tillbaka in i buren. Jag minns nämligen fortfarande den där dagen när Klara gömde sig under sängen och vi fick bygger isär sängen…  Allt som allt tyckte dom att det var en toppen dag hemma.  Och det bästa med att åka bort är när man kommer hem igen. Jag misstänker jag är helt enkelt är den som är bäst dresserad.