Förlåt mig Sune R!

Jag vet att det inte är mitt fel egentligen men jag är den enda som säger förlåt. Igår var vi hos en annan veterinär eftersom dom kunde röntga tänderna hos Sune R om det behövs. Det gick så bra och ingen tandproblem, men ny medicin! Sune R blev lite piggare efteråt och idag skulle vi komma tillbaka. Nu är jag lite petig vad det gäller veterinären. I alla fall det gick bra igår och jag slappnade av. I morse tog han till och med sprutan med mat själv en gång!

Efter lunchen åkte vi tillbaka till veterinären hämtade ny medicin och kollade upp hur det går med vätskan eftersom Sune R dricker ju inte så mycket. Sune R träffade veterinären och var jätteduktig. Han åt lite grönsaker (jag hjälpte till) efter hon hade klämt färdigt på honom. Jag skojade lite med honom eftersom han äter alltid bäst hos veterinären. Sen kom djurvårdaren och Sune R skulle få vatten och medicin trodde jag.  Självklart att han inte tycker om det, men om man pratar med honom och han får lite tid går det bra. Hon gjorde varken det ena eller det andra. Bara stress och sen skrek Sune R till och med. Vår lilla fina och lugna Sune R som aldrig kan skrika annars. Då grep jag in och sa att hon ska sluta. Jag ville inte att hon gjorde ett nytt försök. Vårdaren pratade med veterinären och jag fick bestämma. Det var så klart vad jag bestämde. Så vi åkte därifrån utan vätskan.

Hemma igen fick han en liten paus och sen blev det stödmatningen. Katastrof! Sune R är livrädd för sprutorna. Jag slutade efter hälften och skickade honom hem. 2timmar senare var han fortfarande livrädd och hoppade till och med 1 gång från fåtöljen.  Med mycket prat och klappning fick jag in maten i honom. Att fylla på sprutan är en balansakt. Med ena handen håller jag Sune R och med den andra fixar jag sprutan. Och istället för en glad Sune R som sitter på min axel och torkar sin mun i mitt ansikte eller hår har jag nu en livrädd varelse som inte längre förstår världen. Att Sune R tar sprutan själv med maten det kan jag också glömma. Vi får väl börja från början igen.